.
Det känns lite sorgligt.
-
Jag har hört att det är lite komplikationer med att besöka min nya blogg. Jag har ingen aning om vad som är felet, för själv kan jag läsa den.
Jag länkar den igen: http://togetitright.blogg.se/
Annars så kan ni också testa att skriva in själva sidan: www.togetitright.blogg.se För det vore verkligen synd om ni inte kan följa med mig dit.
130.
Ni kan fortsätta följa mig på www.togetitright.blogg.se, jag hoppas att ni gör det också. För ni betyder väldigt mycket för mig.
129.
Jag ska börja om. Skapa något nytt.
Jag skriver inte längre bara om dagdrömmar. Och allt handlar inte längre om honom. Jag måste hitta en ny plats som finns för mig och som inkluderar alla mina olika åsikter, tankar och funderingar.
Jag ska göra den fin och speciell. Sen hoppas jag att ni följer med mig dit.
128.
Men jag har tappat orden. Jag vet inte längre vad jag ska säga eller hur jag ska uttrycka mig. Kanske är det därför jag tappat så många av er.
Jag skapade nog den här sidan för att kunna uttrycka mina känslor. För att släppa ut allt. Men det handlar inte bara om att få skriva ner mitt liv. För då hade jag lösenordsskyddat sidan eller använt en dagbok. Jag tror det handlar om att jag behöver bekräftelse. Och hjälp. Och kärlek.
Jag behöver höra att jag är fin som jag är. Att jag är värd någon bra person i mitt liv. För ingen har någonsin sagt det till mig. Jag vill att ni ska veta att ni betyder ganska mycket för mig. Även fast jag endast känner er genom era bloggar. Men kanske känner jag er bättre än andra, för jag får ju läsa det viktigaste.
Ni får veta saker som jag aldrig vågar säga till någon. Och det betyder så mycket att ha någon att anförtro sig åt. Snälla, lämna mig inte ensam. För jag vet inte vad jag skulle göra utan er.
Tack, för att ni finns och har hittat mig.
127.
Att vara tillbaka i skolan känns lite sådär halvjobbigt. Det sista halvåret innan sommarlovet mådde jag inte så bra. Och det är väl först nu jag insett att det kan ha lite med skolan att göra. För jag lastar som av allt på skolan. Lämnar allt det jobbiga där för väl hemma så gömmer jag mig för problemen. Så när jag steg in i de välbekanta korridorerna fick jag en klump i magen. Lite så där otäckt. För då kom allt tillbaka.
Jag hade inte den bästa relationen med mina klasskamrater. Men det är något som ska ändras. Och jag tog det första steget redan idag och det känns som att det här kommer leda till något bra. Något jätte bra.
Men allt påminner mig om A. Om hur jag drömde om honom vareviga dag. Hoppades på han och jag. Och när jag gick in i de klassrummen jag så många gånger gjort, gjorde det så ont när jag minns de gånger han stått längst fram i klassrummet och pratar till oss. Alla minnen kom tillbaka. Hans blickar. Hans meningar. Hans smått lilla nervositet av att vara vikarie på en skola han nyss lämnat. Att se honom gå runt och hjälpa, förklara och lyssna. Jag saknar det.
Jag älskar att tänka tillbaka till den tiden. För då tänkte jag på honom som en möjlighet, som en räddning. Och det kändes så rätt och ganska verkligt. Som att något skulle hända. Nu, nu är det inte samma sak. För nu är han ett minne. En möjlighet som inte utvecklades utan endast var en idé om något fint och inte något verkligt.
Det gjorde förjävla ont att se den svarta bilen igen och minnas allt det som jag försökt glömma.
126.
Att säga jag kommer sakna dig är så mycket svårare än vad jag trodde det skulle vara.
Han åker snart, den där killen som jag nämnt. Han kommer lämna den här byn för att vara med om nya äventyr och lära sig av alla sina misstag. Han kommer utvecklas och formas. Han kommer hem först när snön lagt sig som ett täcke över marken. Han kommer nog inte tänka på att jag är flera tiotals mil ifrån honom. För han kommer hitta nya vänner och han kommer träffa fina flickor som han såklart charmar ihjäl på två minuter. För det är så han är. Hela han är charm.
Vad ska jag göra när tiden tickar iväg för mig? När jag kanske redan träffat honom för sista gången, på väldigt länge, utan att jag vetat om det. Kommer jag inte få säga hej då?
125.
Jag kan andas nu. Men jag vet inte hur jag hamnade här, i denna verklighet som inte är baserad på honom. Men även fast jag överlevde och är här nu så är jag så rädd för att falla tillbaka. För hans blick skulle kunna trassla till mig så lätt. Igen. Och igen.
124.
Jag har varit på det ställe som jag relaterar till A. Det gjorde inte så ont egentligen, men jag kan inte glömma första gången jag såg de två tillsammans. För det var där. Och den gången var jag så säker på att det skulle bli han och jag. För allt var så nytt och blickarna var de underbaraste jag visste även då. Han skulle ju bli min..
123.
Jag ser han och hon hand i hand varje gång jag stänger mina ögon för att sova. Och klumpen i magen blir större för varje gång. Jag hatar det och jag förstår inte. För han har inte lika stor kontroll över mig nu som han hade då. Så det går inte ihop i mitt huvud.
Vissa minnen om honom har verkligen fastnat i mig. Alla de där blickarna och leendena. När jag pratat med honom. Känt hans lukt. När det pirrat i magen. Varje gång han fått mig att känna mig så totalt älskad av en pojke, även fast det inte var på riktigt.
Men vet ni. Han har inte så stor kontroll över mig just nu. Jag kan leva en dag utan att ägna den åt honom. Det finns så många andra fina pojkar där ute som jag kan använda som en fallskärm när jag behöver en räddning från verkligheten.
Jag kan andas nu.
Hans namn är Andreas.
122.
Det senaste året så har min bästa vän verkligen varit så mycket starkare än mig. Hon har gått igenom väldigt mycket men hon tänker på det på ett positivt sätt och hon har lärt sig av allt som hänr. Allt hon säger är så smart, så enkelt att förstå även fast kan handla om så svåra saker.
Eftersom hon är så vis, så känns det som att jag hamnar i skuggan bakom henne någonstans. Jag gömmer mig bakom hennes ord, som så ofta låter som mina egna.
Detta resulterar i mindre bra betyg och en flicka som inte vågar säga vad hon tycker om allt.
Jag hatar att jag utvecklats åt det hållet. För ett år sedan så var jag på väg åt det motsatta, och jag kände hur jag växte för varje tanke som jag fick ur mig.
Nu är jag totalt förvirrad och är orolig och nervös över allt. Precis som förut, fast värre.
121.
Han har alltid varit som en extra bror till mig, speciellt då han mest umgåtts med min bror och jag följt efter de gånger jag inte haft något för mig. Jag kommer ihåg sommaren innan jag skulle börja åttan. Den sommaren var jag jätte mycket med de två. Vi var mest ute och lekte lekar som Polis och Bov och Sparka Boll och när vi började skolan var jag så glad över att kunna prata med honom i korridorerna, då han tillhör den mer populära gruppen av fina pojkar. Jag gillade att se de där blickarna som innehäll lite avundsjuka då jag berättade saker som jag upplevt, med honom.
Han har alltid varit charmig mot alla flickor, och hans leende är värt att döda för. När folk har sagt någon kommentar om oss, som syftar på något helt annat än bara två vänner, så har jag aldrig riktigt gett det någon större uppmärksamhet. För jag har inte tänkt så om honom.
En dag så kom det upp för mig hur fin han egentligen var, och hur otroligt snällt han behandlade mig. Jag märkte att när vi alltid såg på varandra så kunde vi vara i det tillståndet hur länge som helst utan att säga något, och det blev inte obekvämt. Jag började märka mer och mer saker. Hur han kom in på mitt rum när han var och hälsade på min bror. Hur han kunde sitta där inne med mig och prata om skolan och allt möjligt och det kändes så naturligt och så trevligt.
Men när jag började se de sakerna så blev det jobbigare att vara i hans närhet. Jag blev mer nervös och hade svårare för att prata med honom. Nu när jag träffar honom så blir jag helt förlamad av hans skönhet och närhet. Jag har många gånger hoppats på att han känner samma sak som jag, för den där kemin som alla prata om kan jag verkligen känna med honom. Och det vore så konstigt om han inte gjorde det också.
Det finns så mycket som jag skulle kunna berätta om honom, både roliga och mindre roliga saker. Jag skulle kunna berätta om den gången jag låg och smekte hans hår på köksgolvet eller när vi såg på film ensam eller när vi stod i en mörk skrubb tillsammans och jag kunde höra hans andetag så nära mitt öra eller så skulle jag kunna berätta om de två gånger det gjort extra ont i mig eftersom jag fått reda på att han träffa en fin flicka eller de gånger jag blivit överlycklig av ett så tråkigt minne för honom då han gjort slut med sin tjej. Eller så skulle jag kunna berätta om de gånger han följt med min familj till olika ställen och jag skulle kunna berätta om de tusentals gånger han då pratat och skrattat med mig och fått mig att smälta av hans vackra ögon som borrar igenom mig och jag skulle kunna berätta om den gången jag såg honom i endast kalsonger eller om alla de gånger han rört vid mig.
När jag skriver ner allt så verkar det så uppenbart att han är speciell, och att vi egentligen borde vara med varandra. Men det är inte så. Varför vet jag inte. Men jag vet att han flyttar härifrån till hösten, och jag kommer sakna honom så otroligt mycket.
120.
Men när jag sen satt i bilen med hörlurarna i öronen och inget annat att göra än att tänka och fundera, då började det göra ont. För jag vill att han ska tänka på mig om dagarna och hålla mig i handen. Men hon är överallt nu. Och jag får olyckligt stå och se på med nedsjunket huvud och hoppet nergrävt i backen.
Kanske har jag snart släppt min dröm om den här killen. Kanske kan jag sluta tänka på honom snart. Och då kommer jag nog tacka den där tjejen som jag just nu inte älskar.
Och, tänk om det verkligen är kärlek mellan de två. Jag kan varken förstöra för dem eller gräva ner mig ännu djupare i det träsk jag redan sitter i. Jag måste helt enkelt sakta men säkert dra mig upp med räddningslinan som ligger och väntar på mig. Och när jag står på backen så ska jag se tillbaka på den här tiden och minnas alla blickar och bubbliga känslor han gett mig. Men jag hoppas så mycket att jag då kommer förstå allt det här.
Även fast det fortfarande gör lite ont, så är det så mycket bättre än för några månader sedan. Kanske tack vare just henne.
119.
Jag vill flytta. Det handlar inte om att jag vill slippa min familj eller skolan eller mina vänner. Jag längtar efter att bo ensam och inte behöva tänka på någon annan än mig själv. Jag vill kunna sova hur länge jag vill, vara vaken hur länge jag vill. Jag vill kunna gråta när jag känner för det utan rädslan om vem som kan komma på mig.
Jag vill ha ett eget ställe som jag kan kalla mitt där jag får inreda som jag vill och hålla ordning och reda. Jag vill kunna gå och handla och gå till en park för att sitta och läsa på en parkbänk. Jag vill kunna gå till vattnet och bara stå där. Därför skulle jag nog vilja flytta till en större stad än den jag bor i. En mellanstad vore perfekt.
Jag vill ha tillbaka vardagen när man går i skolan och sen kan gå till bibilioteket eller sitta på ett café. Och jag vill vara ensam. Självklart vill jag ha vänner men jag vill kunna känna mig självständig. För det har jag aldig känt i min osäkra tonårskropp. Jag har oftast behövt någon som visar mig vägen. Men jag vill sluta med det. Jag vill göra det jag vill och jag tänker göra det ensam med endast några få personer bredvid mig.
Om två år hoppas jag att det blir så bra som jag vill. Om jag får vara där jag vill och kunna göra det jag vill, när jag vill så kanske jag har lättare för att le oftare och kunna leva.
118.
Jag tror att det är en stor nackdel, som jag börjat fundera över mer och mer den senaste tiden. Men jag kan inte sluta, mitt behov av att dela med växer sig större för varje ord jag skriver.
